Love of life

Ja, den är ju typ likadan. Fast jag har fått en nytändning där.

Håll till godo;

http://www.idafanclub.blogg.se/

Ett praktexempel på att förlora läsare är ju att låta bli att blogga på flera dagar, och att behålla det så under en lång tid. Det är precis vad jag har gjort. Så då tänker jag att det inte längre är någon som läser och att jag sitter och skriver för mig själv. Något som nästan känns lite löjligt. Antingen är man hemlig skribent eller så är man out there. Jag orkar inte med den här bloggjäveln längre. Jag är inte MJ-Ida längre, är det namnet som är problemet? Nah, tror inte det. Men jag gillar färska varor. Så jag klurade en del på det och kom fram till att jag skulle skaffa en ny blogg.

Så nu har jag gjort det. Inom en snar framtid (=ett fåtal dagar) länkar jag den här.

fuck you.

Ja, vi har varit på Svensk mark sedan 16.30 idag. Paris var så fucking nice, vi hann med att promenera upp för alla trappor till Sacre Coeur och lyssna på nunnornas sång där inne, disskuterade hur i helvete man kan leva i celibat och älska gud. Sedan blev jag pålurad ett fult armband av en läskig afrikan. Vi tittade på ljusshowen och frös och såg en äcklig råtta medan vi väntade på den. Middag vid halv elva på en halvdan restaurang där jag tappade min mobil i toaletten. Åkte mot Louvren och insåg att VIP room inte hade öppet, åkte till Chacha club och tittade på grovhånglande paret i soffan, drack 50/50 drinkar och höll på att somna i hörnet - "Taggad i själen". Morgonen därpå åkte vi till Starbucks och njöt av the christmasspirit. Sedan öppnade LaFayette så vi gick in och tittade på den underbara julgranen. Sedan var det byebye Paris, för denna gång.


















Just det.. vi opererade en viss kvinnas bröst också...

Au revoir!

Paris paris potatisgris. Nu åker vi och jag hoppas någon övre makt får vår lilla resa att bli så smärtfri och perfekt som möjligt. Vilket jag egentligen är helt övertygad om, för jag åker med världens bästa Sheida och världens bästa Andrea. Jag skulle kunna åka till Gävle med dem och ändå ha minnen för livet.



Sen att jag är dödssjuk och sådär får jag stoppa i en mapp och arkivera någonstans längst in på lagret i ett mörkt bibliotek. Nu trotsar jag allt vad kroppen har att säga och bara göre. För vi är ju inte kända för att tänka..

Fast ja.. mest kärlek. Jag är ju inte mycket för hat. Kärlek är det bästa och värsta som finns, är det inte så? Hur mycket jag än tänker på, tycker om eller vill, kan jag aldrig veta och något jag hatar är ovisshet. Då blir det hatkärlek. Vill bara sudda ut de där tre första bokstäverna. Det är tre andra bokstäver som jag borde sudda ut. Men vill jag?

Fan vad min självbiografi skulle bli en bestseller. Jag har ju redan titel färdigarbetad. Den är så självklar. Det borde spelas in en reality-serie om mitt liv. Min vardag är mer dramatisk och skandalartad än ett helt år i familjen Osbournes hus. 

Nu håller jag tummarna så hårt att de domnar bort och blodflödet försvinner så jag kommer bli tvungen att amputera. Fast de kanske inte tar med tumlösa, klena flickor. Jag är i alla fall ett steg på vägen och på måndag får vi se om jag pallar trycket. Nu är det helg och jag ska vara bekymmerslös och lycklig.